Imorse när jag vaknade var min första tanke ett minne från när jag var 18 år. Jag hade flyttat hem till mamma och pappa igen efter några egna äventyr som inte slutade som jag tänkt mig. Jag behövde komma hem och slicka såren. Det var en sommar där jag fick reflektera, identifiera och bara hitta tillbaka till mig själv. Varje morgon började med att jag klev upp i ett i övrigt tomt hus, alla jobbade och livet fortsatte som vanligt för alla andra. Jag kokade kaffe och satte mig vid pappas dator i arbetsrummet. Eller ”datarummet” som lillebror kallade det sedan vi skapade vårt första ”datarum” som var ett avancerat kontor med alldeles för många datorer för att underhålla vår spelglädje.

Där satt jag med mitt kaffe och bloggade varje morgon. Det hette inte blogga på den tiden, det hette bara ”dagbok” på de plattformar som fanns. På den tiden skrev jag bara för att skriva. Jag skrev om livet, tankar, känslor, insikter, reflektioner. Vad som helst som pågick i mitt inre just då. Jag skrev varje dag och jag växte ofantligt mycket i det. Varje morgon var min egen stund med kaffe och tangentbord.

Skrivande har alltid kommit väldigt naturligt för mig. Sedan jag lärde mig läsa och skriva har jag samlat högar av dagböcker, planeringsböcker, kladdböcker.

Sedan kom en massa regler.

Alla gånger någonting roligt och bra har börjat gå dåligt för mig är när det tillkommit regler. Jag målade mycket när jag var liten, sedan fick jag lära mig av min bildlärare att man inte gör på det sättet och att det fanns regler. Måla slutade vara roligt och jag provade inte igen förrän 20 år senare.

Samma sak hände med skrivandet. Jag skrev noveller, berättelser, mysterier, allt möjligt. I skolan fick jag veta att man inte kan skriva på vissa sätt, det fanns regler om hur man skulle berätta saker. Min konst togs återigen ifrån mig och något färgglatt och skimrande blev grått och dimmigt.

Många år och många lästa böcker senare hade jag förstått att ingen av de bästa författarna skapade sin konst enligt dessa ”regler”.

Spola fram massa år till och jag blev förälskad i yoga. Jag yogade varje dag, experimenterade, skapade, yogade och pushade mig själv att bli bättre. Jag började på en yogautbildning och fick veta att..ja, du gissade rätt: det finns massa regler.

Ännu en gång blev jag bestulen, berövad, fråntagen MIN konst.

Sedan var jag liten älskade jag att dansa, bara röra mig till musik jag gillade, låta kroppen bestämma vad den ska göra. Det var roligt tills jag letade upp en dansskola och de var tydliga med hur många regler som fanns. Jag började aldrig där. Jag slutade till och med att dansa själv.

Jag skriver inte mycket längre, trots att jag jobbar på en bok som jag jobbat på länge. Jag har funderat mycket på hur jag kommer tillbaka till det tillståndet där jag bara får skapa. Utan regler. Jag trodde det var stress och min långa to-do-lista som satte stopp för mitt skapande. Det var det inte.

Det var begränsningar. Det var begränsningar som skapats ur alla de gånger jag sett hur jag gjort saker ”fel” och lärt mig att det måste finnas regler. Jag har inte bara lärt mig allas regler, jag har till och med satt upp många egna regler för mig själv. Jag funderade länge på ifall det var disciplin de försökte lära mig men det var det inte, de var inte ute efter att hjälpa mig skapa mer av mitt eget, de ville få mig att skapa på deras sätt.

Disciplin och regler är olika saker. Jag förstod senare att okreativa människor behöver regler, struktur och ramar. En kreativ värld är en kaotisk värld för någon som behöver strukturens omfamnande trygghet. Bit för bit pressades jag in i en form jag inte passade i. Det gjorde ont och skar bort delar av mig.

När man inte kan skapa utan att först ta reda på vilka regler som finns, då har man misslyckats på riktigt.

När blev vi så fulla av regler och begränsningar? När blev kreativiteten så villkorlig? När började allting annat än det egna skapandet spela roll?
Kreativitet är problemlösning. Regler dödar kreativitet. Regler dödar det sköna flow som kreativa människor skapar utifrån.

Jag utforskar nu alla regler, medvetna och omedvetna jag någonsin levt och lever efter.
Jag ska bränna dem. En gång för alla.

regler och kreativitet
”Learn the rules like a pro, so you can break them like an artist”
– Pablo Picasso

Please follow and like us:
error
Kategorier: Uncategorized

0 kommentarer

Lämna ett svar