Rädslan att misslyckas, var den kommer ifrån och hur du sprider den utan att du vet om det

Publicerat av Aida Reva den

Rädslan att misslyckas har någon gång paralyserat oss alla. Det finns en mycket starkare nivå av rädslan att misslyckas, en fobi som heter ”Atychifobi”. En fobi, oavsett vilken, är en irrationell rädsla för ett specifikt objekt eller en situation. Nu skriver jag irrationell men jag lovar att det inte finns något irrationellt med att hellre vilja hoppa av jordklotet än att råka finna sig för nära en spindel. Just sayin’.
När man säger ”irrationell” i detta fall menar man att rädslan är orimligt stor, det är alltså ingen riktig livsfara och därför är rädslan obefogad.
Denna rädsla finns hos extremt många människor men den är inte alltid så paralyserande stark hos alla att den kan kallas fobi. Så du behöver inte börja självdiagnostisera dig själv bara för att du fått ett kul ord att lära dig.

Hur bildas den här rädslan, oavsett styrka? Jag har skrivit mycket om misslyckande och rädslan för det. Idag vill jag gräva lite djupare och bringa lite ljus i varifrån detta kommer. Varför är vi rädda för att misslyckas överhuvudtaget? Även om vi vet att vi inte vill att andra ska se oss misslyckas så förklarar det inte allt. Det finns ju ingen äkta fara bakom, så vad är det som lett oss till den rädslan från början?

Självhandikapp

Rädslan för misslyckande brukar jag också kalla för ett självhandikapp. Beroende på hur stark rädslan är hos någon kan denne helt och hållet gå in i ett läge där den handikappar sig själv fullkomligt. Det innebär i princip att man är så rädd för misslyckandet att man faktiskt saboterar alla sina chanser att lyckas. Ett projekt man behöver eller vill göra kanske man inte startar alls eller skapar så mycket problem runt det att det resulterar i ett misslyckande. Det blir en vriden logik att det är bättre att misslyckas genom att inte starta alls än att misslyckas efter att ha ansträngt sig. Man slipper visa att man faktiskt trott på det, försökt, ansträngt sig och misslyckats. Genom att inte ens börja eller sabotera det själv i början kan man alltid ge sig själv en väg ut och bortförklara det.

Barndom

Jag ska bli lite psykologisk en stund. Min utgångspunkt är alltid att blicka mot framtiden och inte älta historia men i detta fall kan det ge mycket nya insikter att gräva längre bak i livet. Rädslan för att misslyckas får sin grund läskigt tidigt. Det är här vi som föräldrar har ett enormt ansvar att lära oss att kommunicera rätt för att inte sprida denna rädsla till våra barn. Väldigt unga barn har också irrationella rädslor men de handlar om monster under sängen, höga ljud, främlingar, mörker och spöken.
Barn i skolåldern börjar däremot upptäcka en värld där misslyckande innebär konsekvenser och riskerar att skapa en självbild baserat på detta.
Man upptäcker att vissa saker man gör inte möts av leenden utan ogillande hos mamma och/eller pappa. Kärleken man kanske vanligtvis badar i blir plötsligt en otrevlig känsla. Man har misslyckats med någonting och det känns inte bra.

Skolan

Barn i skolåldern börjar lära sig att fel resultat innebär ett misslyckande och det misslyckandet får konsekvenser. Lärarens jätteröda bokstäver på läxpapperen betyder att du misslyckats. Beroende på hurdana föräldrar vi hade innebar det ännu en bekräftelse på misslyckandet när det papperet kommer hem. Andra fick ju gröna bokstäver – de lyckades. Jämförelsen börjar. Är man själv mindre intelligent? Mindre bra? Ansträngt sig mindre?

Kanske förstärks misslyckandet med någon form av straff i hopp att man nästa gång anstränger sig mer och kommer hem med gröna bokstäver istället.
Vad händer inför nästa prov? Nervositeten, oron, ångesten hälsar på tidigt. Vi har ju sett hur dåligt allting blir om man misslyckas. Det är ingenting vi vill uppleva igen. Tankarna om att man kanske trots allt inte är lika bra som andra, man har ju misslyckats förut, det kan hända igen. Händer det igen blir det ju en bekräftelse på att man verkligen är dum eller sämre på annat sätt.
Alltså är misslyckande = man är en dålig människa.

Detta följer med oss under hela skolgången och konsekvenserna blir värre ju äldre vi blir. Nu riskerar vi inte bara rött kladd från läraren, vi riskerar att behöva gå om en årskurs, vi riskerar att inte få betyg, alla får se hur dåliga och osmarta vi är. Vi börjar se oss själva som värdelösa och läxan är att det är lika bra att inte anstränga sig alls, vi tar inte på oss något svårt projekt, jag kan lika gärna ge upp innan misslyckandet är ett faktum så alla kan se hur jag misslyckas gång på gång.

Arbetslivet och prestationspressen

”Misslyckandetrauman” från barndomen kan leda till att man skapar en enorm press på sig själv och blir en prestationsmaskin. Man kanske bestämt sig för att ”sådär kommer jag aldrig acceptera att känna en gång till”. Så man börjar leva genom att visa att man inte är ett misslyckande, man är en vinnare istället. Misslyckanden accepteras inte och man skapar väldigt stora krav på sig själv för att visa andra och sig själv att man är värdig.
Allting man åtar sig gör man extremt väl, överarbetar och överpresterar. Stressen är ständigt närvarande. Likaså rädslan att misslyckas.

Sett någon nära misslyckas

Om vi har växt upp med en förälder eller annan person som står oss nära som haft detta beteende kan vi ha snappat upp det och lärt oss att misslyckas är något skrämmande och dåligt. Barn suger i sig energier och information från vuxna och sin miljö på ett sätt som vi inte alltid kan förstå. De förstår inte alla ord vi säger eller alla sammanhang men någonting barn förstår mycket bättre än de flesta vuxna är energier. Man ska aldrig underskatta vad barn läser ut av situationer och de mönster de kopplar ihop. Barn är ofta mycket emotionellt intelligenta och tar med sig massor med intryck i framtiden, anpassar sig efter det de sett och tolkat utan att föräldrarna någonsin yttrat ett ord om det.

Media

Utöver de två faktorerna ovan så lever vi i en tid där populärkulturen påverkar inte bara barn och ungdomar men en otroligt hög andel vuxna på ett destruktivt sätt. Problemen handlar om misslyckande på flera nivåer. Rädslan för att misslyckas genom att inte få tillräckligt många likes, inte bli en youtubekändis, inte vara lika snygg, smal, vältränad eller populär som någon människa på sociala medier. Rädslan att misslyckas med att leva ett liv som inte finns. Hur vinner man över det?

Att skydda sig mot misslyckandet

I unga år lär man sig olika sätt att undvika misslyckande. Man låter bli aktiviteter där man riskerar att misslyckas eller skämma ut sig. Om man inte är med kan man inte misslyckas, eller hur?

Andra lär sig att man kan låtsas vara självsäker och vara med på aktiviteter och ta sig an projekt men när det går åt helvete har man alltid en ursäkt. Det är alltid någon annans fel eller så har någonting hänt så att man själv är offret.

Sedan har vi prestationspressen som jag nämnde ovan. Denna förbannelse där oavsett vad man gör duger det inte. Perfektionsdjävulen flåsar dig i nacken i allt du gör.

Misslyckanderädsla och symptom

Nu skriver jag inte fobi eller ordet på fobin för att oavsett om man har en fobi eller mycket svagare rädsla så kan man uppleva symptomen i varierande styrka. Det är egentligen samma symptom som man upplever vid stress men ganska lärorikt att se i detta sammanhang för att lära sig känna igen det. Först när vi blir medvetna om problemet kan vi på riktigt förändra det.

  • Ytlig eller oregelbunden andning
  • Svettningar
  • Illamående
  • Magont
  • Hög puls
  • Ångest
  • Stark vilja att fly
  • Tryck över bröstet
  • Känsla av maktlöshet
  • Darriga eller skakiga händer
  • Panikkänsla
  • Vid fobi: Utomkroppslig upplevelse och panikångest

Den positiva sidan av misslyckande

Att misslyckas är en viktig del av livet. Det är våra reaktioner på misslyckandet som avgör hur vi kommer att känna och leva som följd. Det är viktigt att lära barn vilka beteenden som är positiva och vilka som är negativa. Konsekvenser är en viktig del av livet. Misslyckande lär oss tålamod, besvikelse, konsekvenser, beslutsamhet, glädjen av att nå mål, möjligheter, ta risker och ödmjukhet.
Precis som i allting krävs det balans mellan misslyckande och framgång. Om du bara ger barn kritik kommer de inte bygga upp en beslutsamhet, de kommer ständigt känna en besvikelse och kritisera sig själva. Detsamma gäller om man ständigt kritiserar sina anställda istället för att belysa allt bra de gör. Man kommer inte att ha en motiverad och lycklig partner om man alltid påpekar vilka fel de gör.
Alla behöver en hälsosam balans av misslyckande och framgång för att stärka sin självkänsla, skapa mål i livet, anstränga sig och jobba för det de vill åstadkomma och bli det de kan bli.

Programmera om misslyckande

Hur vi ser på misslyckande kan programmeras om, precis som alla våra tankar. Vi kan lära både våra barn och oss själva att misslyckande inte har att göra med vad andra tycker om oss och andras värderingar av våra prestationer. Misslyckande är inte att inte lyckas bra på ett projekt eller prov, misslyckande är att ljuga, behandla djur och människor illa, vara respektlös mot andra i livet och på internet, vara självisk, inte göra sitt bästa, fuska, vara ytlig, dömande, inte ta hand om sig själv och de man bryr sig om och göra dåliga val i livet.
Detta är det riktiga misslyckandet.

Ett hälsosamt barn kan ta risker och kommer känna sig trygg trots att de vet att de misslyckats. De kommer våga chansa i beslut som de inte fått bekräftade av sina föräldrar och veta att vissa misslyckanden är okay. De kommer veta att deras handlingar inte är samma som deras värde. Ett sådant barn kommer att kunna hantera misslyckanden och leva ett framgångsrikt och lyckligt liv där rädsla inte styr deras handlingar utan de styrs av en stark självkänsla och lust att utforska livet.

Mental Träning-ninja

Please follow and like us:

0 kommentarer

Lämna ett svar